Hej, jag heter Oscar och jag är en stolt blandning mellan soffpotatis, cirkushund och professionell godissniffare. På pappret är jag en blandras med tydliga inslag av labradorcharm och terrier-bus, men i hjärtat är jag 100 % knähund – oavsett hur stor jag egentligen är. Jag är några år gammal nu, tillräckligt vuxen för att veta bättre, men fortfarande tillräckligt valpig för att glatt ignorera den kunskapen när något spännande händer.

Jag kom in i min människas liv ungefär samtidigt som hen behövde någon som påminde om att pauser, promenader och blöta nospussar är livsviktiga. En dag tittade jag bara upp med mina stora ögon, viftade på svansen som en hel helikopter och sa (med min blick): “Du och jag, vi hör ihop.” Resten är, som man säger, hundhistoria.

Jag älskar långa promenader där jag får läsa alla doftnyheter, men också att kasta mig raklång i soffan och breda ut mig som om jag betalade hyran. Min specialitet är att lägga mig precis där du tänkt sätta fötterna. Jag är också expert på att höra ostförpackningar öppnas på tre rums avstånd, men totalt döv när någon säger “nu räcker det med godis, Oscar”.

Mina bästa stunder? När jag får jaga min favoritleksak – en något söndertuggad, men djupt älskad, pipleksak som jag stolt presenterar för alla gäster. En gång tappade jag den under soffan och satt och stirrade på min människa i tio minuter utan att blinka, tills hen förstod att en akut räddningsinsats krävdes. Jag övervakade allt mycket noggrant, förstås.

Jag är också känd för mina “Oscar-ögonblick”: som när jag försökte hälsa på min egen spegelbild och skällde ut “den där andra hunden” i hallen, eller när jag somnade mitt i en magklappning med tungan ute och snarkade så högt att jag väckte mig själv. Min människa skrattade så mycket att jag var tvungen att spela extra förnärmad – i ungefär tre sekunder, tills någon sa “godis?”.

Varför jag är så speciell? För att jag alltid finns där – med en viftande svans när dagen varit tung, med en varm nos mot handen när någon är ledsen, och med ett fånigt leende när livet känns lätt. Jag kanske bara är en hund, men för min människa är jag familj, bästa vän och husets egen lilla solstråle på fyra tassar.

Oscar vaknar med solen och sträcker på sig som en liten kung i sitt rike. Med sömniga ögon och viftande svans tassar han fram till sin människa för att säga god morgon, ofta med en mjuk puff eller ett förväntansfullt nosande. Efter frukost börjar dagens första stora äventyr: morgonpromenaden. Ute går han med bestämda men nyfikna steg, stannar vid varje spännande doft och lyfter huvudet när fåglarna kvittrar ovanför.

Hans favoritpromenadplatser är de där naturen känns nära – en stig genom parken, en liten skogsdunge eller en grusväg där tassarna låter mjukt mot marken. Där kan han nosa på grässtrån, följa osynliga spår och ibland stanna upp bara för att känna vinden i pälsen. När han hittar en extra intressant doft blir hela kroppen koncentrerad, svansen stelnar till och han glömmer nästan allt annat.

Hemma förvandlas Oscar till en mysig soffkompis. Han har sina favoritplatser – en filt i soffhörnet, en solfläck på golvet eller precis där han är som mest i vägen men närmast sin familj. Han älskar att ha koll på allt som händer, men lika mycket att rulla ihop sig till en liten pälsboll och somna med ett nöjt, nästan ohörbart snarkande.

När det är lekdags vaknar Oscars busiga sida till liv. Favoritleksakerna kan vara allt från en välanvänd boll till ett pipdjur som han stolt bär runt på som en skatt. Ibland kastar han upp leksaken i luften själv, ibland tittar han uppfordrande på sin människa med blicken som säger: "Nu leker vi!" När han springer efter bollen rör sig hela kroppen i glada, studsiga språng, och när han fångar den ser han nästan lite stolt ut.

Favoritgodiset är heligt för Oscar. Bara ljudet av påsen får öronen att spetsas och svansen att börja vifta som en metronom på högsta fart. Han kan sitta extra fint, ge tass eller luta huvudet på sned för att visa hur duktig han är. Ute på promenad blir godiset en magisk belöning när han kommer på inkallning eller går extra fint vid sidan.

Ute är Oscar nyfiken, social och full av energi – han vill gärna hälsa, upptäcka och vara med där det händer. Inne är han mer eftertänksam och mjuk, följer sin människa från rum till rum och lägger sig gärna precis där han kan känna sig trygg och delaktig. När dagen går mot kväll suckar han nöjt, kryper nära och låter ögonlocken bli tunga.

• Oscars fun facts:
• Han har en "hemlig" sovställning där tassarna pekar åt alla håll.
• Han har en favoritpinne ute som han alltid försöker hitta igen.
• Han kan höra godispåsen prassla på flera rum bort.
• Han har en speciell "gladsvans" som bara kommer fram vid favoritpromenaden.